|
101116 Ajax har nu jobbat på "allvar" i snart 2 månader. Han har hittat ett lugn och finner sig snabbt tillrätta med brukarna. Han hittar själv till deras dörr och blir lite förundrad om vi inte besöker brukarna i den ordning som han förväntat sig. Jag förundras över denna lilla herre....Magda höglöper därhemma och 8 valpar har belägrat vårt kök och han jobbar på lika bra som vanligt, äter och sover dessutom ihop med Magda (och mig ) hela natten. Från vilken himmel kommer han?
De som känner Ajax och tränar ihop med oss på brukshundklubben vet vilken kampare han är. Han är en av mina boxer som har ett mycket bra gripande. Men hos sina "tanter" lämnar han mjukt, i både hand och knä, föremål av alla de slag och kampar försiktigt och släpper ofta taget precis som tränat. Märkligt!
De sista träffarna med farbror O har varit helt fantastiska. Från en minlös nästan ordlös man liggandes på sin säng möts vi nu av en glad leende man som är stolt för att hunden ("putte") känner igen honom. Han pratar långa meningar nu. Och skämtar så jag nästan inte hänger med! Tidigare kom enstaka ord. Dessutom pratar han om "hunden" när vi inte är där vilket visar hur Ajax stimulerar hans minne och sinnen. Tänk er in att inte kunna uttrycka sig....inte kunna tala om hur man känner sig eller vad man vill, eller inte veta var man är och var ditt hem och dina anhöriga finns. Ständigt vanka i korridorer och undra och ängslas över din situatuion utan att kunna ändra på den och känna dig inlåst. Det är vardag för en demenssjuk person. Vårdhundarna bryter paniken för en stund och frammanar en stunds verklighet, klarhet, närhet och avslappning. Istället för tabletter som ger biverkningar får brukaren genom hunden den kontakt med verkligheten de så desperat behöver. Vi kommer att finnas 2011 ut....vad händer sen?
101028 Då var det dags! Repotaget finns på:
vårdhund:http://svtplay.se/v/2214637/svt_sormland/nya_typer_av_aldreboenden_behovs
Såg väl skapligt ut....kul att få visa och propagera för hundens betydelse för oss människor.
101015 Östnytt kommer på besök och filmar Ajax in action. Wää! sa Ajax om kameran som stirrade
med ett stort svart öga mot honom, utan att vända bort blicken en enda gång! Men kameramannen Lars var en cool kille! Han fick Ajax att gilla kameran (det satt en stor mössa på micken som gick att nagga i ) och så småningom strunta i den. Hur det hela blev kan ni se på torsdag den 21/10 på SVT1/Östnytt kl. 19.15. Filmstjärnor? Njaeeee......
Som tur är fick vi träning genom Vårdhundskolan på att "uppföra" oss i media.
100928 Nu har vi jobbat några veckor och vilken energi jag får av detta! Jag kan knappt sova. Ajax däremot sover mycket gott : ). Varje dag tänker jag på hur viktigt det är att han inte får bli trött. Vi måste ju leverera 100 % när vi jobbar och min älskade hund ska ha roligt och själv få ut någonting givande ur detta. Momenten är uppbyggda för att locka hunden till lek och kel! Det ger hög motivation märker jag. Ajax är mycket noga med att ryggsäcken är med och är dragkedjan det minsta öppen så plockar han fram alla roliga saker och lämnar till personen vi besöker. En liten bonus! Och "patienten" blir överlycklig över att han väljer att lämna sina saker till just dem.
Vi spelar spel också. Det ger träning för koncentration och finmotorik bl a. Jag hoppas kunna lägga ut bilder på det så fort jag får ok av anhöriga. Måste utbilda fler hundar, detta är såå roligt!
100821 Idag for vi i ottan till Årstagården i Uppsala för det slutliga praktiska examensprovet på vårdhundkursen. Lite nervös matte tog fel på tiden så vi kom en timme för tidigt. Det var väl tur det för vi hittade inte och vi fick ringa till vår instruktör Maria Persson för lotshjälp. Bra start! Till slut var vi på plats och kunde rasta och värma upp. Herregud vad nervöst! Tur att jag har tävlingsvana och kan kontrollera mina nerver. Djupa andetag och djup koncentration.
Ajax levererade klockrent huvud i knä hos patient som var deprimerad, stod stilla när han blev borstad ,fast visst naggade han lite i borsten först, det är ju inte så lätt för en ung boxerkille att vara dödsallvalig hela tiden : ). Efter det apporterade Ajax bollar, fast inte med någon större precision men det är ju träningsbart, mötte patient m rollator som drog honom i svansen och öronen och klappade hårdhänt. Ajax trodde det var en lekinvit m gick lugnt tillbaka till patienten efter att ha backat lite för en funderare. Kanon duktigt! Sedan gjorde vi en förflyttning av en patient från rullstol till en vanlig stol. Patienten överföll mig med en kram men Ajax godkände! Sedan skulle min lilla gubbe apportera namngivna föremål. Detta har vi inte lagt ner massor av energi på, mer på avlämnande och glädje att hämta olika typer av föremål. Patienten fick välja 3 av Ajax föremål, vattenskålen, vattenflaskan och borsten. Först ville patienten att borsten skulle apporteras. Ajax hämtade sin skål glatt och la upp den fint i knäet på patienten. Nu gällde det att spela med! Borsten och flaskan kvar. Nästa blev borsten och Ajax fixade det galant med ett handtecken från mig. Flaskan sist och det gick kanon. Moment godkänt och Ajax levererade mer än vad som kunnat önskas. Stolt matte! Efter apporteringen var en promenad med dubbelkommando. Ajax ska gå mellan mig och patienten i ett lugnt tempo och vara uppmärksam på patienten. Dubbelkommando innebär dubbelt koppel. Jag fick justera honom något när patienten försökte "skrapa" av oss mot inredningen men jag var mycket nöjd.
En inkallning skulle vi visa upp. Figuranten lekte och kampade med en trasa och jag fick ropa in honom...han kom efter lite uppmuntran och godkänt. Sist i denna lokal var momentet kram från okänd. Inte Ajax bästa moment då han ju är i tonåren och kramas är larvigt! Men han klarade det också. Huvudsaken är att hunden kommer tillbaka till "kramaren" och inte blir rädd eller arg.
Efter allt detta som tog ca 45 minuter skulle vi möta en hund på väg till nästa provdel. Ajax blev väldigt nyfiken på hunden och trött i huvudet som jag var så stod jag bara där och höll emot i halsbandet. Jag skulle naturligtvis kommenderat sitt och ställt mig emellan men men...... Jag vet att han för det mesta är mycket styrbar bland andra hundar men just nu är han intresserad av dem.
Så till lydnadsdelen.
Linförighet i korridor med halter på testledarens begäran, elektriska dörrar som öppnades och stängdes mm. Framförgående, bakomgående och kvarstannande med främmande människa som höll i kopplet och en annan människa som kom fram under tiden. Själv fick jag avvika utom synhåll. Nervöst men jag hörde Ajax sucka djupt en gång och visste då att han kopplade av.... föredömligt. Mycket väl godkänt. Steg i trappor ingår också. Först fick vi gå upp ochner i en trappa i vanligt tempo. Sedan skulle vi visa att hunden kan ta ett steg i taget både uppför och nedför. Det gick klockrent ! Vilken hund jag har! Så ung och så klok och duktig.
Välförtjänt lekstund och skön rastning efteråt. Detta tog på krafterna men jag var tröttare än Ajax. När beskedet kom att vi var godkända rös jag i hela kroppen och kunde inte fatta. Det tog några timmar innan det sjunkit in och jag faktiskt fattade att nu ska Ajax och jag jobba med personer med demens och få betalt! Wow!
Under vår utbildning har vi "tränat" på Marielunds gruppboende där jag är anställd.
Jag kan se mirakel hända varje dag. Kommer ihåg när jag var på första träffen med Vårdhundskolan,hur tårarna rann när Mia Boivie berättade om alla mirakel som hennes boxer Bosse uträttat. Hon såg att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna och sa: Det här är bara början!.
Och hon hade så rätt.
Ajax har hjälpt en dam som jag knappt hört prata tidigare att öppna upp sig och hon pratar mycket idag och visar sina känslor på ett fantastiskt sätt. Hennes värld öppnades tack vare Ajax.
En par andra damer hjälper han till lugn och ro inför sänggåndet som ibland är mycket svårt. Det kan vara oerhört svårt för en person med demens att komma till ro, sluta packa sina väskor eller vandra och leta efter sitt hem. Ajax får dem på helt andra tankar och med sitt lugn och sin mjukhet blir damerna också lugna. Han lägger sig då vid deras fötter och vi kan sitta och prata lugnt och så småningom kryper personerna ner i sängen nöjda, lugna och trötta. Jag tror att de känner sig sedda, och sedd som en vanlig människa. Inte sjuk. Vi människor har ett undermedvetet sätt att tycka synd om, som inte är bra i sådana här situationer. Ajax säger: Tjena, jag har en boll!
Jag vet att vi kommer att göra stor nytta. Och att få göra skillnad i sitt jobb är fantastisk.
Alla bilder som publiceras här har jag tillstånd av anhöriga till patienterna vi träffar att visa på detta sätt.
|
